Min mormor, min Nenne var den bästa mormor ett barn kan få. Jag är så oerhört tacksam för att haft henne som mormor, att hon förgyllt min barndom och varit en så stor del av mitt liv. Hon hade alla egenskaper en mormor ska ha, plus lite till; snäll, påhittig, fantasifull, varm, kärleksfull, klok och lite knäpp. Hon läste och hittade på en massa sagor, masserade mina fötter varje kväll (även då jag blev vuxen) medan vi pratade om hur dagen varit, hon trollade fram choklad från dörrkamrarna, hon förutspådde saker, hon tog hand om övergivna djur, hon hade de grönaste fingrarna i trädgården, hon tillverkade ullfigurer som vi skrev flera sagor om, hon lagade jättegoda köttgrytor och de onyttigaste våfflorna, hon blev aldrig arg när jag kissade i sängen, välte ut mjölk eller gjorde sönder något värdefullt. På kvällarna brukade vi sitta med varsin kopp citronmeliss-te och brodera och diskutera olika saker. När jag tänker på henne så dyker det ena rioliga minnet efter det andra upp och vissa går inte ens att beskriva utan bara finns där i ett varmt hörn av mitt hjärta. Hon tog hand om mig, passde mig tidigt och varje sommar från det att jag var 1 år till vuxen ålder, åkte jag till Öland och var där flera veckor i sträck. På vintern, hösten och våren brevväxlade vi, vilket vi fortsatte med ända fram till slutet. Sista brevet fick jag en vecka innan hon somnade in.
Nu har det gått över 7 månader sedan Nennes tid på jorden tog slut och jag har fortfarande inte förstått att hon är borta. jag kommer på mig själv med att tänka att jag ska skriva brev till henne men kommer sekunden senare på att hon inte lever längre. Min förhoppning är ändå att hon finns med oss fortfarande och betraktar det vi gör, skrattar ibland, suckar ibland, kanske klagar på oss ibland och säger sina ordsspråk som jag märkt nu, även kommer ur min egen mun.
När jag födde min dotter och det gjorde som mest ont, tänkte jag på Nenne och att hon var med mig, vilket gjorde att jag fick lite extra jävlar anama i mig och tog i mer än vad jag trodde att jag kunde. Efteråt när Ana-Lucia låg i min famn kände jag både lycka och sorg. Lycka att Ana-Lucia hade kommit till oss och kanske lite extra att blev just en flicka som nenne hade förutspått 2 månader innan hon dog. Sorg för att min dotter inte skulle få möjlighet att träffa min älskade mormor som kryddat min barndom så. När jag pratade med Nenne i teleofn någon vecka innan hon hon dog, lovade hon mig att försöka hänga i, tills jag födde mitt barn. Det gjorde hon tyvärr inte men förhoppningsvis kan hon se min dotter från där hon är nu och känna att hennes barnbarn ofta tänker på henne, saknar henne oerhört och önskar att hon vore här och masserade hennes fötter igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar